Kåseri

Alf Engströms kåseri om
Olofsbo Havsbad

Jag heter Alf Engström och är född i Borås, 1950.
Min familj består av Mamma och Pappa och storasyster Ann.
Jag vill berätta om små händelser och vad vi gjorde i Olofsbo och om några
människor som jag träffade där då.
Detta var en fin tid i mitt liv som jag vill dela med mig av. 

Bonden Nicklas hade öppnats sin camping och vår familj var bland de första som tältade där 1957. Vi som var med på den tiden vet att det var väldigt spartanskt på en campingplats och likadant var det på Nicklas camping, men värre. 
Jag minns att pissoaren var uti det fria bakom ett plank med kalkonerna som både åskådare och bakgrunds ljud till kisseriet.
Det var spännande för en liten grabb att titta på alla djuren som fanns på en bondgård.
Dagarna gick fort med många salta bad, glassätande och lekar.
Jag tror att det var den sommaren som vår familj blev förälskade i Olofsbo och de fina omgivningarna och de fina stränderna med det renaste vattnet utefter hela kusten. 

Efter ett år eller två fick mamma och pappa ett erbjudande som jag tror vi alla hade gått och hoppats på, en stuga var till salu. Den ägdes av en ytligt bekant till pappa, Gunnar Geverts, som hade en liten möbelfirma i Fritsla och närmsta granne i Olofsbo till honom var Lasse Isaksson, som var pappas tidigare arbetskamrat. När Lasse fick nys om att Gunnar tänkte sälja kontaktade han genast pappa.
Lasse, hans fru Sigrid och deras dotter Ann-Britt hade vi träffats några gånger på somrarna under den här tiden, så Lasse visste nog vad vi önskade oss.
Mamma och pappa behövde ingen längre betänketid på sig, de nödvändiga papperna skrevs på och stugan blev vår.
Vi flyttade in i stugan 1959, den sommaren som skulle visa sig bli rekordvarm med getingar över allt, vid alla måltider ute gällde det att se upp så det inte slank in en geting i munnen när man tog en tugga på sin marmeladsmörgås eller skulle ta en klunk O ´boj.
Kiosken som sålde godis hade saftflaskor som skulle locka till sig getingarna, dessa var fulla för jämnan.

Dagligen fick man gå iväg med vattenhinkar för att hämta vatten uppe på planen jämte toaletterna, de låg strax ovanför stugorna och där fanns ingen kran att vrida på så att vattnet kom utan det var en gammaldags gårdspump som fick pumpas ett antal gånger innan det kom något vatten alls och sen fick man kånka hela vägen tillbaks med de tunga hinkarna, men det var inget man tänkte på för alla hade det likadant.

De allra flesta stugor hade en fotogenlampa och lite stearinljus som lyste upp på kvällarna, ganska snart införskaffade farsan en fotogenlampa med en strumpa som lyste upp något alldeles otroligt. Det var som ett lysrör, kanske inte så mysigt men effektivt.

Jag fick snart en massa kompisar i området, bl.a. Lasse, Ove, Rolf, Björn och Ulf.
Alla kom vi från olika delar av landet.
Rolf var bonden Filips son, de ägde gården mellan Niclas campingen och havet. 

Stugägare som ville ha hjälp med olika slags snickeriarbeten kunde alltid anlita Filip.
Efter några år bytte vi väggpanel på stugan som vette mot havet, det fixade Filip på vårkanten sedan fick vi själva måla.

Höst och vinterstormarna gjorde illa vid stugorna särskilt det som var mot väster, detta var det stort samtalsämne mellan gubbarna, vilken målarfärg var den bästa och stod bäst stod emot vädrets makter, efterhand gav många upp och klädde in stugan med eternitskivor, inte vackert men effektivt.
Filip fick undan för undan så mycket att göra med snickeriarbeten samtidigt som han arrenderade ut sin mark till nya stugägare att han till sist avvecklade sitt jordbruk.

Lasse, som hette Bergkvist i efternamn bodde i "Stockholmsvillan", huset ligger i kvarteret Doppingen, precis granne med oss. Villan var kanske den största i hela Olofsbo i alla fall under en lång tid. Familjen kom från Stockholm, därför döptes det till "Stockholmsvillan" av oss grannar. Farfar var bankdirektör och var ägare till en relativt ny amerikanare, vilket var väldigt ovanligt på den tiden, de flesta hade en VW eller en Volvo PV eller Amazon eller som vi en Volvo Duett.
Deras ena son, Gösta var far till Lasse, han arbetade inom filmbranschen och var med om att producera bl.a. Åsa-Nisse filmerna.
Lasse var en riktig Stockholmskis, av honom lärde jag mig ord som, DINKA, DOJA och LATTJO.

Ove som hette Törnblom i efternamn kom från Eskilstuna.
De hyrde sin stuga av bonden Erling, som hade sin gård rak upp precis jämte gamla E6;an.
Dit cyklade vi flera gånger, där fick vi hoppa på höskullen.
Erlings mamma var väldigt snäll och bjöd oss på saft och bullar.
De hade söta och saftiga päron i trädgården och vi fick äta så mycket vi orkade.
De hade inte tröttnat på alla sommargäster, kanske på grund av avståndet ner till Olofsbo vilket var tur för oss.

1961 var året då Regalskeppet Vasa bärgades och Svensktoppen startade.
Lasse Lönndahl vann första omröstningen med låten "Midnattstango".
En annan låt som var stor de här åren var Anita Lindbloms "Sånt är livet".
1962 började TV-serien "Helgonet", Simon Templar spelades av Roger Moore som körde omkring med sin Volvo P 1800.
Utländska låtar som var stora i Sverige var bl.a. Chubby Checkers "Let´s Twist Again" och Leroy Van Dykes "Walk On Bye".

När skolan slutade i början av juni packades bilen full och sen bar det av till Olofsbo, när vi började närmade oss kusten och körde förbi alla minkfarmar, då visste man, utan att behöva titta ut, att nu är vi snart framme.
När vi störtade ur bilen möttes vi av en betydligt friskare doft av tång och salta bad, underbar känsla, för nu låg hela sommaren framför oss.

Sommaren 1960 eller 61 var lite regnig, så marken hann inte svälja allt vatten som då samlades i stora pölar. Under en sådan rejäl skur tog min syster Ann och jag tog på oss badkläderna och sprang runt i regnet och åkte kana på det nu hala gräset, väldigt LATTJO tyckte vi.

Ingemar Johansson hade blivit världsmästare i tungviktsboxning i juni 1959.
Ingo var på löpsedlarna nästan jämt och tidningarna var fulla med artiklar om honom och som ung grabb sögs man med i detta. Så när filmen från matchen skulle visas på biograf Olympia i Falkenberg, gick det bara inte att missa ett sådant tillfälle, det blev till att böna och be mamma att få se filmen, hon gav med sig ganska lätt, kanske hon också hade drabbats av Ingofeber. Efteråt kunde man berätta för kompisarna hur Ingemar med sin höger hade sänkt Floyd sju gånger, och enligt tidningen Se, kunde man läsa och se hur han slå en rak höger genom en uppmurad vägg. Bara det gjorde ju att han nästan var i klass med Stålmannen men på riktigt.

En familj som bodde grannar med oss i Borås hade hyrt en stuga ganska nära oss på Doppingen. Med sig hade de sin farbror Ragnar, han var ungkarl och jobbade i gruvan i Malmberget. Han var väldigt generös mot kvinnorna i familjen, mamma Ann-Mari och döttrarna Marianne och Karin de fick varsitt armband av guld.
Den sommaren blev det mycket kortspel och farbror Ragnar gick in för det med 100 %, så det blev många roliga dagar.
Vi var inte så sugna på att bada de veckorna men Ragnar hade gett sig den på att bada varje dag. Vi såg honom försvinna ner bland klittrena till den öde stranden, fullt påklädd och efter en timma kom han tillbaka lika påklädd som tidigare men han bar på en liten handduk och ett par blöta badbyxor. Detta upprepades ett antal dagar, då skojade vi med honom att han hade nog bara varit nere och blött ner badbyxorna, men han förstod inte att vi skojade och blev förnärmad och höjde rösten och på sin breda norrländska dialekt framhärdade att "han visst hade badat" och vi skrattade och det tog en bra stund innan han förstod att vi skojade med honom.
Den sommaren skapade vi en tradition, det var att spela canasta när det regnade som mest, men när det höll det upp kunde vi spela krocket eller badminton och någon gång hände det att hela familjen spelade en omgång minigolf.

Den här sommaren hade kvarnen börjat bli det givna målet, det var relativt nystartat, så när kvällen närmade sig bar det av dit upp, dels för att ta en fika men allra mest för att se på TV, för det var inte många av de små stugorna som hade el indraget.
Kvarnen hade tre våningar, på första våning var det café och uteservering, på andra våning var det också café och där fanns Tv:n och allra högst upp bodde familjen Kärrstedt som var ägare och drev stället.
Det gällde att komma i god tid för att få en bra plats.
De program man bäst kommer ihåg var Bröderna Cartwright med pappa Ben och sönerna Hoss, Adam och inte minst Little Joe som var alla kvinnors favorit.
Sedan kom Aktuellt med Olle Björklund och vädret med Leo Rannalett, där han bläddrade och rita sola på sitt blädderblock.
Sist på kvällen kom en deckare med advokaten Perry Mason.
Sen återstod bara att treva sig hem i mörkret, för det fanns inga lampor på vägen ner till stugorna, det enda lamporna var vid kioskerna och naturligtvis fyren som visade någorlunda vartåt vi skulle gå.

Närmast naturreservatet mot Morups Tånge bodde det en fiskare i ett litet hus och ner mot vattnet fanns det en liten stenpir som var hans, där låg hans roddbåt alltid förtöjd.
På stenpiren fiskade vi krabbor.
Jämte båten han hade en ålkista förankrad i botten, det var alltid lika spännande att kika ner i lådan för att se vad som fanns där, ofta hade han några ålar.
Ibland kom han ner för att se vad vi höll på med men han var aldrig arg på oss vad jag minns.

En dag när jag gick i vattnet från stenpiren med en hink krabbor trampade jag på något hårt och plockade upp föremålet, det såg ut som en stor krabbklo men vid lite närmare undersökning såg jag att det var en gammal kniv. Jag tog hem den och visade upp den för de vuxna. Skaftet bestod av någon slags brunaktigt ben och bladet hade en fin ornamentering där det svagt men ändå läsbart stod TOLEDO.
Ingen av de vuxna kunde förstå hur den till synes jättegamla kniven kunde ha hamnat här i vattnet i Olofsbo i Sverige. Detta satte naturligtvis igång fantasin på en 12-årig grabb som nyss hade läst "Fem böckerna" och året innan sett Regalskeppet Wasa bärgas.
Det hade säkert tillhört några sjörövare från 1500-talet som hade fått simma i land efter att hans fartyg hade sjunkit av någon okänd anledning, och när han simmat iland hade kniven glidit ur fickan.
Året därpå träffade jag två bröder från Göteborg och visade dem kniven. Då säger den äldre av bröderna att han hade tappat just den kniven i vattnet för två år sedan men aldrig hittat den. Kniven hade han köpt i Spanien när de var där på semester, och att jag kunde behålla den.
Så det hade aldrig simmat iland en pirat i Olofsbo, vilket ju hade varit spännande.

Några gånger varje sommar åkte vi in till Falkenberg och storhandlade bl.a. åkte vi till Falkens drickanederlag som då låg en bit uppströms från Tullbron räknat.
Efter att syster Ann och jag ha varit med inne på Falkens tidigare hade vi tröttnat på att stå där och vänta utan gick ner till Ätran, bara för att se hur det såg ut. Där fick vi se massor av laxyngel som simmade mot strömmen precis vid kanten och när vi tittade närmare såg vi att det var ett rör som stack ut ur muren och precis utanför satt det fast toalettpapper på en rot!!!! Då förstod vi att det var ett avlopp från husen precis ovanför, som gick rakt ut i Ätran, vi tyckte det var helt otroligt äckligt och tänkte att det längre ner kom ut i Kattegatt, precis norr om Skrea!!!!!

Det var alltid lite sorgligt när det var dags att börja packa för att åka hem, för snart så skulle skolan starta.
Likadant tråkigt tyckte Sotis, vår katt att det var. Han kände på sig att något var i görningen och gömde sig under någon stuga, så det var till att leta upp under vilken stuga han gömt sig och sedan försöka locka ut honom med diverse mat mm men när det inte fungerade så var det alltid min uppgift att krypa under stugan och hämta honom. Sen bar det av hemåt.

Vilka låtar spelades på radio de här åren?
Siv Malmkvist sjön om "Flickor bak i bilen", Lill-Babs hade en låt om en "Tuff brud i lyxförpackning" och Brian Hyland hade sin Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini som senare kom med svensk text och framfördes av Lill-Babs "En prickig baddräkt där midjan var bar".
En annan låt som man minns var Ernie Englunds "Gotländsk sommarnatt".
På lördagskvällen var det allsångskvällar från Skansen med Egon Kärrman och vi som är lite äldre kommer väl ihåg när han ville ha igång publiken men sitt karesteristiska "Ååååh så alla på en gång!......!
Programmet slutade alltid med det lite vemodiga, Auf Wiedersehen, vi ses igen, min vän och jag ...................!

Vi är nu framme vid 1963.
En dag när vi skulle ner och bada efter några dagar med dåligt väder, så såg vi en folksamling på stranden, vi gick fram för att kolla vad det var som alla stod och glodde på. Det visade sig vara en ilandfluten knubbsäl, den var såklart död sedan länge och hade börjat lukta. Gubbarna diskuterade vad som skulle göras med den, de kom fram till att den skulle grävas ner, så det hämtades spadar och ett stort hål grävdes, det fick bli den sista vilan för den stackars sälen. Så om du inte har hört talas om detta så vet du nu att det ligger en sälen begraven på drygt en meters djup vid stranden, rakt nedanför Doppingen.

Min morfar David var väldigt fiskeintresserad och hade alltid med sig sitt kastspö i kofferten på sin lilla Ford Taunus 12M, alltid redo ifall det skulle dyka upp ett fiske tillfälle.
En dag hade de vuxna bokat en fiskebåt i Glommen, inte så stor som Certina utan en mindre båt.
Morfar, pappa och grannen August Svenssons barnbarn, som var i min ålder och några till skulle följa med.
På den tiden var det ingen som hade flytväst, vad jag kommer ihåg, men vi yngre stod med drygt halva kroppen nedanför relingen i ett "dike" medan de med vuxna och mer vana stod uppe på däck. När vi hade kommit ut till sjömärket, "kvasten", som ligger ca 1 timmas båtfärd rakt ut från Glommen kastade vi i våra pilkar med lysräkor.
Morfar tyckte då att det var dags att få något stärkande i kroppen utöver kaffe för de vuxna, för det hörde till en riktig fisketur. Farsan och morfar tog sig varsin sup, morfar tyckte att skepparen också ha en sup. Han lämnade över flaskan och skepparen tog flaskan girigt till munnen och böjde huvudet bakåt, men samtidigt så tappade han balansen, han började falla bakåt och var halvvägs överbord när morfar tog ett stadigt grepp i skepparens kläder och drog in honom på däck igen. Det var nära ögat att skepparen hade fått sig ett ofrivilligt bad men denna gång gick det bra.

Farsan hade länge gått och funderat på att skaffade en egen båt så vi kunde åka ut och fiska precis när vi själva vill. Till slut hade han bestämt sig, det blev en liten träeka och till den en passande utombordare. Men det skulle visa sig att motorn var extremt svårstartad, när vi legat still ett tag och fiskat och skulle igång igen så visste man aldrig om den skulle starta, farsan drömde säkert mardrömmar om den motorn mer än en gång och som inte det var nog så läckte båten efterhand som ett såll.
Morfar hade lite kontakt med nån rörmokare på bygget där han jobbade och han rekommenderade någon slags tjära som tillsammans med lin skulle drevas in i alla sprickor med det här var inte farsans melodi, det fick inte vara för krångligt.
Tillbehörsaffären för båtar rekommenderade diverse olika tätningsmassor men båten fortsatte att läckta, inget verkade hjälpa, det var bara till att fortsätta ösa.
Men det var inte bara gråt och tandagnisslan utan vi kom faktiskt ut och fiskade ganska många gånger och kunde då dra upp en och annan torsk och dörja efter makrill, vad jag vill minnas kom vi aldrig hem utan fisk då fångsten relativt god.
Särskilt en händelse minns jag särskilt bra. Havet låg som en spegel och fisket hade varit bland det bättre på lång tid, med andra ord en helt fantastisk fisketur, några av makrillarna lade vi direkt i ABU-röken och när den började bli klar spreds en underbar doft, vi var så hungriga så vi knappt kunde bärga oss.
Pappa plockat ur och öppnade foliepaketet, och saltade lite lätt på makrillen, alla plockade ivrigt efter en bit med händerna, det hade knappt svalnat men det var ljuvlig gott, ett trevligt minne som gör att varje gång jag tänker på det så rinner snålvattnet till och jag längtar efter en grillad makrill, men det blir så klart inte som den gången.

Grillade vi mycket på den tiden?
Nä, det var inte någon mer än Gunnar och Ulla-Britt Söderström som ägde en grill i början av 60-talet i Olofsbo, i alla fall inte vad jag kände till, undrar om det ens fanns att köpa?
Gunnar som då arbetade på SJ hade låtit göra en grill på lokverkstaden, gubbarna där hade en liten "sidoverksamhet", så det svetsade dom lätt ihop.
Grillukten började nu allt som ofta sprida sig runt bland stugorna och grannarna tittade nyfiket fram och undrade vad som var på gång.
Efter första säsongen fick vi överta deras grill.
Produktionen av grillar pågick för fullt i lokverkstaden och beställningarna ramlade in.
Varje helg när pappa kom ner till Olofsbo blev det korvgrillning vill jag lova för det var ju så himla gott. 

Vi fick el indragen i stugan 1963, vilken skillnad det blev, nu kunde mamma laga till olika rätter i ugnen och så bekvämt med en elplatta och slippa sölet med spritkök.
Men skafferiet i golvet behöll vi, det var en lika enkel men genialisk uppfinning. 

På kvällarna kom det ett blå-vit fladdrande sken från fönstren i var och varannan stuga, det kom från TV-apparaterna som många hade skaffat. 

Telefon var det inte många som hade indragen i stugan, utan det var att bege sig till kiosken med en massa tioöringar i fickan och ställa sig i kö, för det var många som ville ringa.
Kiosken jämte Doppingen hade en TV i ett av sina fönster, på kvällarna stod det alltid lite folk och glodde på dumburken, men många gånger var det kallt att stå i snålblåst som kom från havet.
Nu var man äldre och var ute senare för att kolla "läget".
På gaveln ut mot Havsvägen fanns det en korvkiosk, där samlades ofta lite ungdomar i min ålder. Någon gång köpte man en "luffare" (bröd med mos) och då kunde det hända att vi fick med en korv som hade skadats, ibland köpte man enbart senap för 5 öre, bara för att det var gott.
 Det var roligt att kolla in korvgubben som ofta på kvällskvisten blev på "kanelen". När han skulle klena på senap på korven så drog han pinnen med senap rakt över både korven och tummen! Sedan räckte han över korven till kunden och slickade av tummen!!!!
Samma procedur varje gång.!!!

Vilka låtar spelades på radio det året?
1962 kom Låten "The Loco Motion" med Little Eva och The Kingstons Trio kom med "Greeenback Dollar".
Svenska låtar som var stora de här åren var Gunnar Wiklunds "Mest av Allt" och Inger Berggrens "När det är Sol och Vår " och Carli Tonehavens "Under Ekars Djupa Skugga".

Publicerat med rättighet av upphovsmakaren